Thérèse Raquin, ett möte jag sent kommer att glömma

Psykologi, djup psykologi och galenskap är några av de teman Émile Zola skriver om i sin genombrottsroman från 1867. Denna bok är så otroligt mustig och empatiskt förlamande att jag kunde inte göra annat än att ägna en god tid för varje rad och stycke, och för varje gripande mening sugs man djupare och djupare in i mördarnas personligheter och deras brutala sätt att handla.

Den skicklige författaren Émile Zola (1840-1902) räknas som en av naturalismens främste män. Han lästes och läses fortfarande över hela Europa. Folket älskade hans samhällskritik. Att vara samhällskritisk tillhörde även naturalismens tid.

Romanen handlar om en flicka vid namn Thérèse som tas om hand av sin faster, fru Raquin. Hon växer upp tillsammans med sin sjuka kusin Camille som är mycket överbeskyddad av sin mor. Den livsglade och vilde Thérèse blir instängd med sin kusin och mot sin vilda natur tvingas hon att hålla sig lugn och inte bullra. När de blir lite äldre bestämmer fru Raquin att de ska gifta sig så att Camille ska ha någon som tar hand om honom när modern blir äldre.

Äktenskapet blir minst sagt misslyckat, de älskar inte varandra som de kunde gjort om giftermålet vore frivilligt. Familjen flyttar till en mörk och dyster gata i Paris där Camille får ett arbete och Thérèse får tillsammans med sin faster sköta en liten butik.

En dag råkar Camille på en gammal vän, Laurent, och bjuder hem honom. Thérèse attraheras starkt av Laurent samtidigt som han först tycker att hon är ful. Han blir dock nyfiken på den unga kvinnan och de två börjar träffas i smyg. Thérèse får nu utlopp för sin vildhet och sina känslor. Hon bjuder ofta upp honom till sängkammaren och de blir mer och mer förälskade i varandra och i själva passionen. Men det finns bara en utväg för dem att kunna fortsätta träffas, det är att undanröja Camille och gifta sig med varandra.

Under en båtutflykt kastar Laurent Camille i vattnet och han drunknar. De gifter sig men med galenskapen har deras ljuva känslor dött ut och de börjar att hata varandra. Mordet förändrar deras liv, skuldkänslor och paranoia driver dem till vansinne. De hallucinerar och ser Camille i varje vrå och utrymme. Till slut orkar de inte med sig själva eller varandra längre och historien får ett mycket drastiskt slut.

"När de bägge trodde, att de hade utfört mordet och i ro kunde överlämna sig åt sina ömhetsbevis, uppsteg deras offer från de döda för att isa deras bädd. Thérèse var icke änka, Laurent fann sig vara make åt en kvinna, som till man redan hade en dränkt"

Zola skriver väldigt detaljerade miljöbeskrivningar, som inte bara berättar om det vackra som många andra romaner utan han vågar ta upp det smutsiga kalla och förruttnade och många gånger i rätt sammanhang får han till och med det fula att låta fint. många likheter i de tunga beskrivningarna skall också finnas också i Honoré de Balzacs historier, även om han var från en lite tidigare tid.

Naturalismen visar ofta verkligheten ur en pessimistisk vinkel, som en motsats till hur romantiken beskriver verkligheten som mer vacker och idyllisk. Man ville också göra litteraturen mer vetenskaplig. Dessutom skulle tabun och hänsyn bort. Författarna fick inte hindras av den tidigare försköningen av litteraturen, här skulle allt med vare sig det var fult eller fint. Allt detta syns tydligt i romanen Thérèse Raquin.

Denna roman är inte en klassiker för intet, den är mycket speciell och jag har aldrig känt mig så nära galenskapen som när jag läste denna bok. Den står nästan där och flåsar en i nacken.


RSS 2.0