Jag har nu suttit och funderat en stund. Är jag en upplysningsmänniska eller en romantiker? själv anser jag mig vara lite av vardera, men till den större delen en romantiker.

Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) tyckte att leva i naturtillståndet var det enda rätta. Då menar han inte att vi ska bränna städerna utan att hylla den enkla människan. Det är många gånger jag har frågat mig själv om jag verkligen behöver alla dessa materiella ting, naturligheten som den är, är ju i tanken mycket vackrare.  Och hur vackert låter inte det att som Goethe (1749-1832) betrakta naturen som själens spegel.

Känslor och fantasi är något som fascinerar mig. Skulle jag själv verka i denna tid så hade det nog varit mitt huvudämne. Tänk att en kväll få sitta under månens sken och skriva ned en historia om två människors kärlek och livsöden. Det hade varit fantastiskt.

Även skräckberättelser var stora på denna tid (och är det väl fortfarande). Som barn tyckte jag det var väldigt roligt att skriva  skräckberättelser. Ibland blev det till och med så mycket att lärarna för lågstadiet blev fundersamma och trodde att jag var lite knäpp. Edgar Allan Poe (1809-1849) skrev på denna tiden många skrämmande historier och några av dem är samlade i boken "Sällsamma historier" (1840) som jag definitivt kommer att läsa.

Jag är också lite av en upplysningsmänniska och jag är inte kristen eller religiös, men även om jag inte tror blankt på Isaac Newtons (1642-1727) teorier så är upplysningen väldigt intressant. John Lockes (1632-1704) filosofi att vi alla föds som tomma tavlor och med samma förutsättningar tycker jag är fin och även om jag håller med till viss del så har ju tyvärr inte alla samma tur till ett lyckligt liv ändå, för många gånger kan vi ju inte styra själva över hur vissa saker ska ske.

Med en skarpt förvånad blick och känslan av obehag läste jag Jonathan Swifts (1667-1745) satir "Ett anspråkslöst förslag" (1729). När intrycken sedan fick smälta ner lite så gick det upp för mig att jag verkligen uppskattade den skarpa ironin som även kan läsas i "Gullivers resor" (1726). Där han ironiserar över vetenskapsdyrkan och människans girighet. Jag kan faktiskt känna med honom om föraktet kring hyckleriet hos de makthavande.

Så i stort sett så är jag nog en romantiker full av känslor och starka fantasier med flera intryck av upplysningen med dess ironi och satirer.