Tistagen den sjätte juni var det svårt att komma upp. Riktigt svårt. Jag var trött, frusen, lite bakis, riktigt ledsen, jag ville inte hem! Gårdagens prat om att rymma ekade fortfarande. "The one who disappeared". Men jag borstade tänderna, plattade luggen som inte satt i tofsen, packade ned det sista, fotade rummet och sedan gick vi ut mot bussen. Den kom senare än vad David trodde så vi fick vänta ett tag. Vi köpte biljett för massa mynt och tog plats.

På flygplatsen checkade vi in på en dator som en tyckte att det var bra att vi lär oss till nästa gång. Vi lämnade bagage, gick igenom security check. Vi hade bråttom så vi gick rakt till gaten. Det stod dock fel på biljetten "Gate opens" istället för "Gate closes" så vi hade mer tid än vad vi trodde. Vi köpte Coca Cola och jag satte mig ch väntade. Sedan gick vi på planet. Var jätteledsen. Efter ett tag flög vi iväg mot Stockholm/Sverige. Jag sov nästan hela flygturen.

Framme i Arlanda tog vi flygbussen till Cityterminalen, gick till centralstationen och åt på Mc Donalds. Sedan gick vi en bit.

Vid rulltrappan sade vi hej då och jag tog pendeltåget till Solna. Gick vägen hem och kom hem, ledsen men samtidigt lycklig över vad jag har fått vara med om. Så var resan slut för den här gången, men jag kommer att komma tillbaka, kanske en dag för att vara där länge, kanske för att stanna.

Ps. Ireland, I Love You.