Tisdagen den femte juni började väldigt tidigt för oss. Vi sade god morgon klockan 05:30. Vi vaknade väldigt tidigt för att vi skulle på en dagsbusstur till The Cliffs of Moher på västra Irland. Redan på morgonen hade jag en klump i halsen eftersom att det var dags att åka hem nästa dag. Jag duchade och fixade mig. Sedan gick vi till Paddys Palace som är ett hostel där bussen gick ifrån. På dörren stod det att de sökte personal i utbyte mot boende. Jag kan säga så mycket som att jag hade lust att fly. Vi satte oss och inväntade bussen på hotellet efter att David hade frågat vart vi skulle. Sedan så kom en kille och hämtade oss. Vi klev på bussen och guiden började först att berätta lite om Dublin innan vi hämtade upp flera passagerarelängre fram vid några stopp. Vi åkte sedan till en mack för attt gå på toaletten och köpa mat. Jag köpte dock ingen mat. Jag kände inte att jag hann. Tourguiden sa något till mig och lådsasrökte framför mig. Jag såg frågande ut och klev på bussen. Efter ett tag så plockade vår PaddyWagon upp fler personer vid någon keltisk grav eller monument.

Efter detta påbörjade vi vår resa ut på landsbygden. Det var mycket vackert med stenmurar, grönt grönt överallt, får, kor och hästar. Guiden talade ut i högtalarna på bussen och försökte att få oss att peka ut tio vita hästar för tur. Medan vi åkte vidare berättade guiden om några platser.

Det första egentliga stoppet var vid en kyrka, Corcomroe Abbey eller Burren Abbey. Ett mystiskt ställe som inte liknade något annat som jag har sett.  Vi gick runt och tittade i ruinen bland gravar och tomben effigy of Conor na Siudane Ua Briain. Efter att vi pausat och rökt lite så hoppade vi på bussen igen.

Vi åkte vidare förbi Poulnabrone Dolmen "The Hole of Sorrows". Där har man hittat minst trettio kroppar och gropen är från 420 Fk.

Nästa riktiga stopp var vid "The Burren" där det var fullt av limestone, och landskapet liknade inte något som jag har sett tidigare. Det var obeskrivligt vackert. Vi stannade och tittade på monumentet "The Burren" . Efter att vi hade gått runt och tittat ett tag så klev vi åter igen på bussen och åkte vidare.

Vi åkte förbi kusten och Black Head. Jag var så lycklig hela tiden.

Efter ett tag var det dags för nästa stopp, ett lunchstopp i Doolin. Jag gick runt ett tag utan att hitta någon vegansk mat, vilket inte verkar finnas i denna lilla stad. Jag pratade lite om veganism med guiden och frågade efter en affär. När jag gick dit hittade jag i alla fall jordnätter och Coca Cola. Det regnade när jag vandrade tillbaka mot bussen. Jag sade "nice weather" till guiden och han log gulligt tillbaka.

Nu var det dags för the grand finale, The Cliffs of Moher. På vägen dit så hoppades vi att dimman skulle lägga sig. Guiden sjäng och pratade om Ronan Keating och berättade om att om någon ramlar så kommer han inte att ta deras hand. Guiden tipsade oss om att gå in en halvtimme innan vi gick ut till klipporna. Vi tilldelades varsin biljett när vi klev av bussen. Det var ock väldigt dimmigt fortfarane så vi gick in i något Exibition centre. Där inne var det lite olika utställningar och de visade en animation av klipporna i en salong. Vi gick sedan igenom biljettspärrar och jag sprang på toaletten och såg mig själv i spegeln. Trött, hungrig och rufsigt hår men jag var fin och jag var lycklig. Detta var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Vi gick sedan ut till klipporna och som vi hade hoppats så hade det klarnat upp rejält. Det var som att någon hade hört vår önskning och tagit bort dimman. När jag såg klipporna tappade jag andan. Det är första gången i mitt liv som jag har gjort det. Det var det vackraste jag har sett. David tyckte likadant. Så otroligt vackert. Efter ett tag så kom guiden med öppningsfrasen "How do you like my office view?". Vi pratade en del. Efter en leende blick så sade han "I wont catch your hand" "See you on the bus". Vi gick runt och tittade och tog kort. Jag såg en läskig varningsskylt. Vi pratade med en dam som frågade om jag kunde ta kort på henne och det gjorde jag och sedan tog hon kort på oss. Vi läste om folk som hade dött vid klipporna. Eufori. Lycka. Tiden gick så snabbt och vi gick runt för att se båda sidorna av klipporna. Vi var ute på klipporna men man kunde gå ut längre ut på klipporna där det inte fanns något skydd och detta var mycket farligt. Det var dessutom geggigt efter regnet så vi vågade inte riktigt. Efter allt för kort tid så var det dags att åka vidare. Efter att vi klev på bussen och lät några andra som missat sin buss komma med så åkte vi.

Nästa stopp var Bunratty Castle med en pub bredvid som hette Durty Nellys. Där gick jag på toaletten efter att ha gått förbi några damer som skojade med varandra och sade "Im so dirty".

Sedan bar det av hem igen. På vägen hem så lyssnade vi på musik som för övrigt fick mig att gråta när jag hörde Galway Girl och blickade ut mot det vackra landskapet. Guiden sjöng, berättade historier och drog skämt. Sedan var det quiz. Jag somnade en kort stund och vaknade när vi hade kommit in i Dublin igen. Vi gick av på Gardiner Street. Vi sade tack och hej till guiden. Jag tänkte prata mer med honom men det blev inte så.

När vi kom tillbaka så stannade vi kort på hotellrummet.

Sedan gick vi ut och åt på Cornucopia. Jag pratade om att jag ville "be the one who disappeared". Jag ville absolut inte hem. Jag var lycklig i irland. David tyckte dock inte att det var någon bra idé. Maten,evening pasta special, var i alla fall god och vi vandrade sedan hem till hotellrummet igen.

På hotellrummet vilade vi en stund och packade. Ångest. Låg en halvtimme i sängen och gick upp för att fixa oss. Vi sade även hej då till hotellpersonalen. Vi sade att vi inte skulle hinna dagen efter. Ville gråta. Höll på att gråta. Vi stod och rökte och pratade utanför hotellet. Jag berättade om hur förälskad jag hade blivit i Irland och Dublin. Det sista jag sade till honom var "Until next time".

Sedan gick vi ut igen. Vi gick till baren som vi hade hört innan men det var inge bra på "The Celt" så vi gick vidare till samma pub som vanligt, Oliver St:John. Där var det lugnare och vi satt och lyssnade på irländska band först på nedervåningen. När första bandet avslutade med att spela Galway Girl började jag nästan att gråta. Sedan satt vi på en ovanvåning. Där var det också irländska band som spelade.

Klockan halv tre så stängde pubarna och jag gick till en bro där jag tänkte dansa jumpstyle, men det blev inte så. En person hade hoppat i kanalen och en räddningsmission sattes igång. Ambulans, polis och brandkår var där supersnabbt efter att folk slängt i livbojar till den som hoppat i, Det var även en kille som hade hoppat i för att försöka rädda personen. De lyckades och det var ju bra.

Sedan gick vi hem för när jag kom tillbaka till bron var pengarna slut på min mobiltelefon så att jag kunde inte "YouTubea" fram något klipp och min iPod var slut på batteri.

Vi bestämtde oss för att sova en stund när vi kom tillbaka till hotellet, trots att vi hade bestämt att vi inte skulle göra det när vi skulle upp klockan 05:45.